↧
En dag med Micke Berg
↧
Cykling en Passion
↧
↧
Med Micke Berg i mörkrummet
↧
Peter Sagan och VM
Ja, grym tävling och bäste man vann.
Vi satt på en middag i lördag. Jag och några gamla vänner, kollegor och vi konstaterade att Sverige är ett helt fantastiskt land att jobba i för en konstnärlig fotograf. Vissa av oss har de fina garanterade Författarstipendiet, nån annan har Konstnärsnämndens stipendium osv,,, Det finns inget annat land i världen med sådana unika möjligheter för en fri artist att jobba som Sverige.
Det betyder ju inte att nån av oss någonsin har haft några pengar, för att vara fri fotograf har inget med pengar att göra, den tanken kan man lägga åt sidan direkt. Att vara fri fotograf betyder i 99 procent av alla fall att inte tjäna några pengar, men lika förbannat står Sverige i särklass då det gäller att supporta sina konstnärer, för att inte snacka om barnomsorg osv,,,där är ju jämförelsen helt sjuk med de flesta andra länder.
Man kan säga att det var bättre förr, vi kunde tjäna pengar på arkiv, men i de flesta fall var det kanske 1000, 2000 kr i månaden. Det var inte heller lätt. Vi har aldrig haft så stora möjligheter att visa våra bilder som nu, samtidigt som det inte finns speciellt många tidningar, så om ni frågar mig, så tycker jag allt är bättre nu, mer möjligheter, mer utställningslokaler, lättare göra böcker,,,det är i mycket en attitydfråga..är glaset halvfullt eller halvtomt...i princip är det samma skit hela tiden. Det gäller bara att knipa käft och köra på, se morgondagen som en soluppgång och inte en solnedgång.
Till helgen avslutar jag min årsworkshop och sedan börjar jag en ny årsworkshop två veckor senare. I sommar kommer jag att köra en workshop på Naxos. Vill ni vara med så blir det troligen så att vi bor ihop alla på en gård, jobbar och äter tillsammans i några dagar. Kanske badar och går i bergen, dessutom...återkommer om det,,,life is god och stort Grattis Peter Sagan.
↧
Återigen en måndag, eller en dag på fiket.
Hon kom till min workshop med en lånad kamera, taskigt batteri och dessutom för sent. Hon gick ut och plåtade, kom tillbaka med fantastiska bilder, gick ut igen och kom tillbaka med ännu mer fantastiska. Hon visste inget om kameror, photoshop, hon kunde ingenting. Hennes lånade kamera var en taskig spegelreflex med halvkasst objektiv. Spelade det någon roll?
Nej, fotografi handlar inte om det. Det handlar inte ett dugg om det. Såg att det var kameraloppis. Varför går man och köper analoga kameror? Har man någonsin tänkt använda dom? Hur ska man få fram bilderna? Hur,,,jag kan sätta upp hur många hur och varför som helst. Det här med att köpa gamla analoga kameror är ju nån slags retrovurm, skitfina grejer, men helt meningslöst om man vill arbeta. Jag fattar inte hur det ska gå till.
Kul att jag var den förste att skriva om Tore Johnsonboken. Fint också att han får bra cred även om inte så många ännu sett utställningen. Nordiska museet verkar inte fatta riktigt hur man gör reklam för grejerna. Dom borde ju rikta stenhård, direkt, reklam med Tore Johnson, ta utdrag ur boken, skicka till fotografer som har bloggar, skapa debatt, dels om tiden, tekniken, fotografin,,
Strömholms, Till minne av mig själv, var en liten bok. Johnsons bok är också liten. Det är charmigt och det är sympatiskt i dessa tider då allt ska vara stort och tjockt. Vilken bok har påverkat mig mest genom åren?
Bressons stora, första bok. Strömholms Posts restante och Till minne av mig själv, Danny Lyons första retro, Koudelkas Exile, sedan tar det nog stopp. Det har kommit mycket bra sedan dess, men det här är de böcker jag skulle ta med mig om jag måste åka till en öde ö. Då måste jag också nämna Tori Ivan Odulfs text i Posts restante. Den är hård som en kulspruteattack. Jag gillar det. Den är ett slags föredöme och läser man mellan raderna så fattar man hur jävla hårt det där livet var.
På något konstigt sätt ser jag också att tiden mjuknar nu. Bilderna mjuknar. Jag tror helt enkelt att vi först nu börjar bemästra det digitala. Runt 2006, då vi började med det hela, gick vi i fällan med det hårda och svarta, vi kunde inte bemästra det, för tekniken styrde hur bilderna blev tekniskt. Bara att släcka ner det vita och öppna det svarta, tog tio år att lära sig. Nu börjar vi första, nu börjar vi fatta att svartvitt och digitalt måste skötas ömsint, otroligt försiktigt och ytterst lite dragande i spakarna.
Det är märkligt, att det tar sådan tid, men om tio år kommer vi att se tillbaka på de utställningsprintar vi gjorde mellan 2006 och 2015 och undra vad fan vi höll på med, men så är det också. Tidens tecken.
En av de viktigaste grejerna med att hålla på länge, är att acceptera. Att första och erkänna att ibland blir det bra och ibland blir det dåligt, men att de båda grejerna är som regn och sol. De hör ihop och i och med att tiden går, skapas en ny platå, med nya tekniker och nya sätt att förhålla sig. Det enda som alltid måste finnas är humanismen, synen på motivet. Den måste alltid vara kärleksfull, förstående, inkännande. Där kan vi aldrig vackla, där kan vi bara utvecklas.
↧
↧
Gentrifieringen
1969 bodde jag i en lya på Blekingegatan, mitt emot Pelikan. Hyra 340 kr och kallvatten, ingen hiss, fyra trappor upp och svinkallt på vintern då jag eldade med en varmvind. Jag tyckte om lägenheten, den var stor, tvåa, tyst och fin med stora fönster.
Det fanns två krogar på den tiden. Pelikan och Lilla Paris på Söder. Jag gick aldrig någon annanstans. Nytorget var en ganska mörk håla med posten och kanske Tevere hade öppnat. I alla fall, det var stendött.
Jag tjänade kanske 2000 kr i månaden på mitt postjobb och pengarna gick till att köpa film och papper. Jag brukade göra av med kanske tre rullar i veckan och en kartong papper på femtio ex räckte kanske en månad. Man snålade helt enkelt. Då gick en fjärdedel av min inkomst till hyran. Idag går också en fjärdedel av min inkomst till hyran och jag tjänar inte över 20 000 kr i månaden.
Ville man fika drog man ner till Thehuset i Kungsan eller gick på Italienarens fik i Götgatsbacken. Det var det som fanns, ungefär.
Var det en bra tid? Det var det väl. Jag klagade inte.
Idag, 2016, är hela Söder uppstyrt med borätter där en enkelt trea i mina trakter kostar minst sex mille. Avgiften till föreningen är kanske bara tre tusen. Har det hänt något på alla dessa år?
Jag ockuperade ju Mullvaden och deltog också lite smått i två andra ockupationer efter 1978. Målet var att fixa billigt boende i stan. Det gick inte. Hus revs och byggdes nytt eller renoverades. Hyrorna höjdes rejält. Ett tag var det en helt vansinnig renoveringsvåg. Jag flyttade från en av mina älsklingslägenheter för den blev för dyr efter renoveringen. Det byggdes däremot knappt några nya lyor, samtidigt som folk strömmade till stan. Efter ett tag gick det ju inte att få tag i en lya, varken privat eller på bostadsförmedlingen. Då började svartpengarna och strax efter började man sälja ut lyor till vrakpris. Jag var med om två omvandlingar och tackade nej båda gångerna för jag hade inte råd och jag fick inte lån. Egentligen hade jag ju råd, men jag fick inte lån, samtidigt som jag alltid sökt den billigaste lägenheten och att hyra var alltid billigare.
Så köptes det och så såldes det och folk flyttade glatt från stan. De tyckte att det tjänat en hacka o in i stan kom de som ville komma hit. En del i alla fall, de som hade råd. De som fick lån och så omvandlades stan.
Nu i mina kvarter så kan man ju tro att det är bara glass och rikedom och det finns verkligen, men det som slår mig mest är att så många av mina polare bor kvar trots att de är mer eller mindre arbetslösa. En del går bara och softar, tjänar någon krona då och då. Det kommer in nytt folk, men oj, vad många av mina polare som bor kvar.
Där jag bor dräller det nu av kaféer, barer, vissa dyra, andra billiga, en jävla blandning helt enkelt. En del riktigt sunkiga, andra betydligt roligare och bättre än dessa ölkaféer, typ Tjoget osv, som man försöker romantisera. Jag lovar att knappt någon som romantiserar dessa gamla ölställen har gått på dom. Sanningen var ju att de var skittrista.
Stora problemet nu är väl att allt blir så dyrt med boendet och att det är dyrt överallt. Det är det absolut värsta. Och det nya som byggs är ännu dyrare.
Däremot det liv som levs på gatan är mycket roligare idag än förr, mer kaféer, mer barer, mer folk, mer invandrare, mer av allt. Det måste applåderas, men det andra, det är ett stort problem.
↧
Tre grader varmt klockan 0800
Att gifta sig är fantastiskt. Jag trodde aldrig det. Hela mitt liv har jag varit emot tre saker, gifta sig, ha ett fast jobb och ta lån. Jag kommer aldrig att få ett fast jobb, men nu har jag gjort slut på två av de tre grejerna.
Man måste våga, så är det bara. Det är uppfriskande att jobba med sin egen rädsla i häcken. Det har jag alltid gjort, men jag har aldrig varit räddare än nu. Det är kreativt.
På tal om kreativitet. Att ha workshop kan ibland vara segt, speciellt då man känner att deltagarna inte orkar, inte vill eller bara ger upp, men då ska man komma ihåg att allt handlar om personligt ansvar. Man måste jobba själv och nu avslutar vi en årsworkshop till helgen och det är fan helt fantastiskt att se hur de har utvecklats, hur duktiga de är. Det är en fantastisk kick att se människor komma på saker, ta sig vidare. Vår workshop är ju bara ett steg i deras utveckling, ett år av samarbete och det är ljuvligt att se hur de vågar, hur de ifrågasätter och hur de når resultat.
Jag läste om Carola i morse. Hur hon dragit till Kos och hjälpt till. Det är fan bara att bocka, ta av sig hatten och njuta av hennes engagemang. Hon kan sjunga, man kan ha åsikter, men hon är en människa som bjuder till, som så många människor gör.
Bjuda till är det vackraste en människa kan göra. Bjuda till är vad det handlar om. Inget är viktigare än att bjuda till, om det så bara är ett vackert leende eller hjälp med att öppna dörren.
Bjuda till, vilket vackert uttryck.
Det är tre grader kallt eller varmt, jag är alldeles konfys över både det ena och det andra.
Nu börjar en ny årsworkshop, men för er som vill gå på någon av mina workshops så blir det en femdagars på Naxos i sommar. All the best och gör dagen till en dag då vi alla bjuder till.
↧
Bilder av staden av Lars Mongs
Lars Mongs har tagit många speciella stadsbilder
↧
1965
En av mina tidigaste bilder. Runt 1965, kanske sexton år gammal. Hade just jobbat ihop till en Canon med två hopplösa objektiv. Vi hade också precis flyttat från vår etta med kallvatten till ny modern trea med heltäckningsmattor och varmvatten. I den lilla ettan fick brorsan och jag bada i kökszinken. Fötterna i den ena baljan och resten i den andra. Morsan hade varma händer. Det är väl vad jag kommer ihåg av det.I den nya lyan, som var ett under av modernitet, fanns ett badrum med badkar. Det blev mitt mörkrum, En billig Durst som jag också jobbade ihop pengar till, några skålar och en röd lampa och jag hade fixat mitt paradis.
Farsan var inte lika glad för jag ockuperade badrummet och han fick gå ner i källaren och pissa i tvättstugan. Hade jag inte mörkrum, så badade jag i badkaret.
Om man vill se en typisk klassresa från fyrtiotalet så är jag och min familj en klassisk sådan. Pappa som jobbade på lager, mamma städade på nätterna, sparade ihop pengar, köpte en liten skoaffär, fick två söner, varav den ene fortsatte till akademiska studier, blev hippie och frilans. Den andre tog över skoaffären.
Jag växte upp i en tillvaro där det fanns mycket kärlek, lite pengar och man förväntades fixa sin egen cykel, sina egna resor, ja allt, som man ville göra. Föräldrarna kunde skjuta till, visst, men man måste själv fixa minst 90 procent av det hela. Det fanns inte pengar till något annat. Jag minns en jul då vi fick en dyr present, brorsan och jag. En rullbandspelare. En present tillsammans och vi var i himlen av lycka. Eller en sommar då vi fick tennisraketar men fick jobba ihop till bollarna själva.
Jag kan känna stor ömhet för mina föräldrar. Dom arbetade hela tiden, oro, hur skulle de klara lånet, jobba extra på nätterna, brorsan och jag ensamma hemma, och allt gick. Jag vet inte om det är sedelärande, men något åt det hållet, tror jag.
Och vi var nästan alla på Bergsgatan, som gatan hette där jag växte upp, i samma situation. Vi klassvandrade, från det vi var femton år arbetade vi alla lov, jul, påsk, sommar, man kanske fick ledigt de två sista veckorna, vi förväntades klara oss själva och vi fick vara med om hippierevolutionen.
Amen.
↧
↧
Tore Johnson på Nordiska
Det är ganska gamla bilder, det är sk klassisk fotografi och det är underbart att se, men det går ju inte idag att bli inspirerad av sådan fotografi. Det är rnt ut sagt töntigt att tro att man kan göra liknande bilder idag. På sjuttiotalet inspirerade de här bilderna mig, för då påminde Paris och världen om dessa bilder. Det såg ut så här på gatorna i Paris eller hemma.
Idag gör det inte det. Man måste ta andra bilder. Meningslöst att förfalla i nostalgi, i alla fall om man är fotograf och vill skildra sin tid.
Vilket, och det mycket viktigt att säga, att bilderna på Nordiska och utställningen som helhet är ett fantastiskt underbart arbete. Sedan undrar jag varför Nordiska inte marknadsför denna pärla bättre?
Nog om det, heder till denna pärla till utställning.
↧
Eamonn Doyle - ON - Photobook
↧
Days go by
Volontärsarbetet för flyktingarna är fantastiskt. Man frågar sig hur länge ska det hålla, hur länge ska man orka. Jag tänker tanken på att jag själv en dag skulle dyka upp på centralen med mina två barn, bestämt att jag ska till Finland, får sova en natt på ett härbärge och dagen efter tar en båt till Finland.
I säkerhet ja, men sedan då? Vad återstår? Hur finna ett liv?
Vilken mäktig uppgift. Har lagt upp en län till en speciell fotograf. Väldigt bra bilder, men också så tömt på mänsklig touch. Är det den nya tiden? Är det hur folk känns? Jag måste nog erkänna att hans svartvita kan jag ta, men färgen fattar jag inte ett skit av.
Workshop idag. Trött, fan så trött. Vi redovisar på bloggen i morgon.
↧
A day in my life, eller workshopbilder.
Sigfrid Lundberg: Med en konkav spegel kan man få in intressanta optiska fenomen.
Jag åt inte lammkorv till kvällsmat.
↧
↧
Det blir en bråkig höst
Kände det idag.
En gång i tiden gjorde jag den här bilden till ett skivomslag med Tomas Andersson Wij. En annan bild jag gjort, på Johnny Rotten, skulle pryda omslaget på en bok, worldwide och förlaget frågade vad det skulle kosta. 7000 kr, sa jag.
Det blev inget omslag, men boken är ute. Jag har gjort omslag till böcker vars författare fått Nobelpris. Jag slickar inga äss för att få min bild på en bok.
Det är höst ute, på med kepsen. Jag drar till Mallorca på tisdag morgon. Vi ska filma och cykla. Den magre fan och jag. Vet inte om det blir så mycket cykel, man börjar ledsna. 450 mil i år får räcka.
Det rullar på, som man säger. Det är en tid då det händer saker och ting.
Det blir en bråkig höst och sedan en vinter som vit bomull. Det är vad jag drömmer om. Det är vad det borde bli.
↧
Sun is on my side
Bilden? Gärdet. Hon är plåtad i en blänkande plåt från bildtorken. Man var inovativ på den tiden. Jag tror jag träffade henne på stan och så bestämde vi för att ses och plåta på Gärdet.
Kolla in kepsen, baskern. Man var seriös artist.
Kameran, en gammal Nikon F hade jag köpt begagnat på Hornsgatan. Sedan kom jag att kleta den full med tejp för att den skulle bli tystare. Ett tag var tejpen blommig och kameran såg ut som en stor bulle.
Ja, det var tider det också. Igår kom jag på att min Fuji 100s har blixt. Trodde inte den hade det. Jag har alltid kört med att det som finns får fungera. Bryr mig inte så mycket.
Igår träffade jag Anders P, fikade. Han var ute och drog runt med sin gamla Nikon Fm...ja, satan, han är nästan värre än mig.
Världen är full av petimetrar. I alla fall fotovärlden. Hur många som helst som vet och kan allt, men de flesta gör inte så mycket. Det är naturligt. Vem ids göra något?
Jag tittar på bilden igen. !969. Jag har en snygg, dyr jacka. Jag var snobb 1969. Jag har alltid varit vänster och jag har sysslat mycket med alternativa grejer, men jag har alltid haft min egen smak, men nog var jag lite snobb 1969.
Så var det med det.
↧
Ny bildblogg.
↧
Ny streetblogg
http://mickeberg.wix.com/street-photography-b
↧
↧
Mallis
En kvart senare är han på Götgatan. äntrar min Ferrari och jag sätter något personligt rekord som påminner om det jag satt en gång för tjugo år sedan då poliserna ville kolla min körförbudsförbjudna röda Audi.
Det gick bra då och det gick bra nu. I Palma konstaterar Fricken att halva packningen glömts hemma, men den sorgen spolas snabbt bort då han får inmundiga den spanska ungdomsölen San Miguel...jag snackar lite med killen i biluthyrningen, frågar om han snackar mest katalanska eller spanska. Båda, men mest katalan. Jag frågar också om vad han tror om Barcelona och den pågående katalanska utbrytningen. Han suckar något om att Barceloniterna är korkade,,,,
Vi kör upp till Polenca, en vacker liten stad, med för mycket turister och de sedvanliga engelska fyllona överallt. England måste vara ett konstigt land som producerar så ofantligt mycket fyllon runt Medelhavet. Det finns många svenska också, men engelsmännen verkar inte tåla kombinationen, sol, billig sprit och fula playor .
Vi landar på hotellet, bygger ihop cyklarna, går och handlar mat. Spanjackernas kött har en underlig färg, karamellrött. Är deras kor självlysande? Jag köper mycket grönsaker. De har ett supersmart system för att själv väga maten. På lådan står ett nummer, typ bananer 43 och då du kommer till vågen trycker du bara på 43. Genialt.
Jag vet väl hur det är på Råttkonsum, snabbkassan. Det är fan den segaste uppfinning jag sett och bara därför lägger jag aldrig mer än hälften av varorna på vågen. Det blir billigare så och det är mitt personliga straff för att de har en sådan usel konstruktion. Nöjda kunder är bra kunder, sura kunder kostar pengar...
Ja, det var väl politiken. Det är fan varmt här. Fricken kommer plötsligt in i badbyxor och har varit och dragit en längd i poolen. Det är löv i poolen och några har fastnat på Frickens bringa. Gröna badbyxor har han också.
Det är ett lugnt ställe det här. Det är Fricken och jag och kanske en till.... vem vet, i morgon blir det nya takter,,,
↧
Fricken leker brandman
Det går bra på Mallis.
Fricken går ut i Salonen för att streama Luleå hockey.
Det går några minuter och sedan är han tillbaka.
- Fan, det brinner i en lampa, säger han och jag bryr mig inte så mycket, ligger och skriver på min roman som ska slå världen med häpnad.
Han försvinner med brödkniven och ska skruva ut lampan, men det funkar tydligen inte, för han är strax tillbaka och tar fler brödknivar.
Jag följer med ut, det glödtänder och jag rycker av sladden, men vad fasen, lampan lyser ändå och det gnistrar och ryker. Dessutom blir jag myggbiten.
Vi får ringa efter ägaren. Man vill ju inte att kåken vi bor i ska brinna upp. Jag går tillbaka till romanen och Fricken försöker se tredje perioden då Luleå lirar hockey.
Jag tänker på alla hotellrum där det brunnit. Värst var det väl då jag på ett hotellrum i Köpenhamn lyckades tända eld på heltäckningsmattan då jag lagade mat på golvet med mitt Trangiakök. Gick inget bra, rökutveckling och brandlarm och sedan var man rökt på det hotellet.
Ett annat elektrifierat hotellrum var i Santorini. Vi duschade min dotter och jag, blött på golvet och jag la mig i sängen och drog i en doppvärmare i väggen. Plötsligt var hela golvet elektriskt. Skitkul. Det slutade med att vi kastade kuddar från sängen på doppvärmaren för att få den att hoppa ur kontakten. Till slut gick det och vi överlevde.
↧
Matt Black
Matt Black, namnet påminner om Micke berg, i alla fall en fotograf man måste se, fick tipset av Fredrik Persson. Enormt bra fotograf och jag gillar arbetssättet, kraftig vidvinkel, bygga flera bilder i en, mycket bra.
↧