Mallis 2

October 6, 2015, 11:19 pm

Man vaknar. Det är varmt och mörkt. Jag tänker att så här är det att vakna i Monitsia på Naxos. På nätterna kan jag lyssna på ugglornas ljud, se bergen och drömma de goda drömmarna.

Ser att Lundell skrev om Cornelius V. Om våldet. Ja, han var en våldsam man, mycket våldsam. Han misshandlade min närmastes pappa å de grymmaste, han slog sin fru, ingen kul kille då spriten satte in.

Det finns många sådana män. Man undrar varför?

Matt Black, som jag skrev om igår, intresserar mig. Ämnena, distansen och samtidigt en slags närvaro, hur han komponerar och hur fan bilderna ser ut, en del bilder är ju helt utfrätta, en slags dokudokumentation. Anslaget med landskapen,,,,mycket där, studera efter vår cykelrunda.

Bilden ovan påminner om den katalanska flaggan, Miromålningen, blodet som rinner längs väggen, historien om en annan tid.

En annan tid hör alltid ihop med vår tid. Folk gör fantastiska saker, men varför ska en massa grisar tjäna enorma pengar på flyktingarna. Fy fan, det är så äckligt så man bara vill ta fram kulsprutan. Den här förbannade privatiseringen av sjukhus, skolor, apotek, taxi, är rena skiten. Hur fan kunde vi släppa igenom all denna skit som det står för. Det är ju helt okontrollerbart. Gå in på ett apotek. Tingeltangel, man tror ju nästan man hamnat på en leksaksbutik och medicinerna då. Nä, den sorten har vi inte, typ. Kom igen om två dagar.

Värdelöst.

Det snackas om bostadskrasch, för att priserna stiger så enormt. Men Herre Gud, till och med en femåring fattar ju vad som ska göras. BYGG NYA LÄGENHETER. Och bygg många. Och bygg billiga, minst femtio procent ska vara billiga, typ max 6000 kr för en trea. Se bara till att fixa det. Plocka av de som har allt lite grann så löser det sig.

Jag snackade med en polare som var i USA precis. Alla hatar Obama, Clinton tycker ingen om och dåren med den fula frillan är populär. Det där landet knäcker mig. Det verkar skoningslöst korkat.

Min son är just nu på resa i USA, började i LA och har sedan kört över landet. En klassisk roadtripp. Jag kan bara säga att han har fått sig en rejäl tankeställare.

Nu hoar duvorna utanför. Dags för frukosten, inser att jag måste ta lite bilder så jag har något att fylla bloggen med, men jag gillar inte hur Macen lägger upp bilder, ganska värdelöst system, måste stuva om lite i apparaten.

Kram på er.

↧

Mallis 3

October 7, 2015, 7:04 am

≫ Next: Some Pics

≪ Previous: Mallis 2

Idag vet jag inte vad som hände? Fricken hade lovat att vi skulle börja lugnt. Vi kör ut ur Polenca, får rulle på ett gäng och Fricken ska ha koll på kartan. Det skulle ju bli lugnt, som sagt.Tycker nog att det börjar luta betänkligt? Kan Fricken läsa karta? Tror han att det som är brunt på kartan är bränt gräs?
Efter ett tag börjar jag förtvivla och undrar varför jag inte bytte bakväxel. Helvete, så brant.

När jag nästan börjar gråta och skrika kommer det en snygg kvinna, kanske 40 år yngre och seglar förbi. Hon har inte ens öppen mun och ler sött. Det går tre minuter till, så kommer nästa brud, med påkar som Anja Persson och ett driv som gör att man ramlar i diket. Vilket klipp i buggarna.

Till slut kommer vi upp, då kollar jag på kartan. Klart att Fricken hittat ett av de två värsta bergen på Mallis, 1400 meter över havet. Vi kör förbi Lluc och blåser nerför serpentinerna till Selvia och vidare till ett schysst torg i en liten by.

Efter det blir det en fantastisk väg tillbak till Polencia. Fricken simmar och jag försöker reda ut mina affärer i Grekland . Man kan väl säga att just nu vet jag inte om blodtrycket är högt eller lågt. Fan, vet om jag lever?

↧

Some Pics

October 7, 2015, 11:45 am

≫ Next: Article 11

≪ Previous: Mallis 3

↧

Article 11

October 8, 2015, 8:19 am

≫ Next: Bildblogg

≪ Previous: Some Pics

Lluis Llach - L'Estaca

L'avi Siset em parlava
de bon matí al portal
mentre el sol esperàvem
i els carros vèiem passar.

Siset, que no veus l'estaca
on estem tots lligats?
Si no podem desfer-nos-en
mai no podrem caminar!

Igår när vi klättrade till Lluc, kom jag att tänka på den fantastiska Lluis Llach, den katalanske sångaren som jag såg i Barcelona 1974. Franco skulle snart dö och den politiska temperaturen var kokhet i Barcelona . Jag gick på en spelning i en stor stadion, tusentals människor. Lluis Llach var en ytterst radikal sångare och han sånger var förbjudna.

Det var snutar, jag tycker inte man ska kalla poliser snutar, för de gör ofta ett bra jobb, men den spanska polisen var snutar. Rena fascisterna och de var överallt denna kväll. Sångaren går upp på scenen, säger något och sedan reser sig håren i min nacke.
Han slår ett ackord, en förbjuden sång, och publiken sjunger sången. Ett ögonblick jag aldrig glömmer.

Idag körde vi lite mer än tio mil, på platten, med lite sugande backar. Vad tänkte jag på då? Att bli kysst i duschen av en speciell kvinna och sedan bli behandlad som en trött man bör bli behandlad. Det fick fart på mig och plötsligt var vi i Petra, fikade på torget och sedan fikade vi en gång till, på ett annat torg i en annan by.

Mallorcas inland är fullt av cyklister, ofta män och en del kvinnor i min ålder. Är vi patetiska, är vi löjliga, finns det inget viktigare att göra?

Man ska aldrig ställa frågan så. Det är en korkad fråga. Man måste göra vad man vill göra , men det ska handla om att man inte utnyttjar någon annan. Tror jag, i alla fall, ser jag det så.

På väg hem, blir vi ikappåkta av några yngre svenska pojkar. En av dom får problem med kuggningen då de kör förbi oss och han skriker argt: Jävla skitcykel.
Bevare mig från sådana idioter. Lär dig växla ditt jävla klantäschle höll jag på att skrika.

När jag bodde i Barca eller Baskien så blev jag så ofantligt trött på svenskar som inte kunde visa ödmjukhet mot det spanska eller baskiska. För helvete, flyttar man till ett annat land är ödmjukheten det viktigaste redskapet, respekten för den nya kulturen. Att resa till ett nytt land, stanna där länge, handlar bara om en sak: Att lyssna, vara ödmjuk, visa att man är en bra människa, en lyssnare.

Vi kom hem, jag tänkte på den där natten i Barca, då han slog sitt ackord, då stan exploderade i fascistiskt våld, det var 1974, Franco skulle snart dö i sin säng, Franco skulle givetvis ha blivit hängd, det blev en natt av tårgas, skarpa skott och ett springande för livet. Allt detta kom upp inom mig då vi klättrade upp mot himmelen, vindarna och hjärtat slog sina hårda slag i min ömma kropp.

I morgon klättrar vi igen. Jag tror jag måste tänka andra tankar för att komma uppför berget, nåt som får en att vilja kyssas och älska, nåt ömsint, nåt som man kan kasta på berget då det känns som om man inte duger längre.

Adios, säger man i Kastilien, Adeo, låter det på katalan. Jag vill aldrig göra någon ledsen så jag låtsas vara italienare och säger, Ciao.

↧

Bildblogg

October 8, 2015, 11:35 pm

≫ Next: Article 9

≪ Previous: Article 11

http://mickeberg.wix.com/street-photography-b

↧

Article 9

October 8, 2015, 11:37 pm

≫ Next: Lluc. mot ett berg som är en spegel av livet.

≪ Previous: Bildblogg

Ny blogg. med bara bilder. Mitt eget museum, kan man säga.

↧

Lluc. mot ett berg som är en spegel av livet.

October 9, 2015, 5:56 am

≫ Next: Tiden, rak eller krokig.

≪ Previous: Article 9

Hur laddar man för ett berg? Det är ett molngrått Mallorca utanför fönstret på det kanonhotell vi bor på.

Vägen upp mot bergen kantas av fina hus och odlingar. Jag borde ta några bilder men det blir inte av.
Det stiger, det stiger ännu mer.

Vi säger God Morning och Hola till andra cyklister på väg upp.
Alla ser jävligt starka ut, Fricken och jag är dock de enda jag ser som närmar sig sjuttio.

Den här gången vet vi hur backen ser ut och kan moderera farten, hålla det tempo som gör att man lever då man kommer till toppen. Vi har ett engelsk gäng i en grupp på femtio plus bakom oss, men de kommer inte ikapp. På slutet kommer en bergsget med snurrande ben och en klinga på typ 29 kuggar.

Plötsligt öppnar sig vägen och vi är uppe.

På med vindjackan och nu blir det till att frysa ett tag i den vindlande utförslöporna. Selvia, in mot fiket och den dubbla mackan och en latte. Jag tittar på kvinnan som serverar på fiket. Påminner mig om min fru. Ett ansikte att älska. Ett leende att simma i. En kropp att somna mot.

Man plågar sig, sedan kommer skönheten, det stora lusten. Jag tror plågan och den stora lusten hänger ihop. Yin och Yang. På fiket får jag sällskap av en katt under bordet. Den är märkligt vacker som katter ofta är.

Alla är vi olika och lika. Man måste öppna sig. I det märkligaste finns det vanligaste. Många sägar alltid: Det är väl inget problem. Det fixar du. Nästan alla som säger så försöker aldrig själva, däremot vet de alltid hur någon annan ska göra.

Jag har bara respekt för de som gjort och prövat. Det finns alltid en anledning till att saker och ting ser ut som de gör. En empirisk anledning, ett prövande har föregått utseendet eller funktionen.

På vägen framför en kvinna i rosa strumpor, Girot, samma färg som på mina. Hon har armvärmare, vi har vindjackor. Någon har samlat ihop erfarenheterna av att köra nerför stora berg och skapat utrustningen. Så är det med allt. Allt bygger på erfarenheter. Att livet och världen bygger på en historia, att någon har gjort före mig. Det är sånt man ska respektera och utveckla, lägga till.

Hela vägen upp har man legat på gränsen, kontrollerat kroppen, svettats så det droppar på näsan, sedan ner, kyla, kall vind, hårda svängar, värmen då solen kommer fram.

Glida genom små byar och vackra lundar, komma ut på tråkig, stor väg, som livets ups and downs.

Vi landar hemma efter sju mil. Nöjda, poolen, tankarna, arbetet.

I morgon vilodag, arbetsdag, kamera dag.

↧

Tiden, rak eller krokig.

October 9, 2015, 9:28 am

≫ Next: Streetpics

≪ Previous: Lluc. mot ett berg som är en spegel av livet.

Det finns en fråga som hela tiden upptar mitt liv.

Vad gör jag med tiden?

När jag var ung, var tiden rak. Det handlade bara om en sak, från det jag var tjugo till jag blev femtio. Att plåta, göra karriär, få ut mina bilder.

Tiden var rak, allting fick underordna sig till den inställningen.

Jag och bilderna.

Idag är jag sextiosex, mina barn är stora, jag lever med en kvinna.
Min tid är verkligen inte rak.

Jag tror verkligen på det jag gjorde förr, men jag gör så enormt mycket annat nu. Jag åker skidor halva dagarna, jag cyklar fem timmar om dagen, jag skriver blogg, jag umgås, jag plåtar ibland,
och inget har något egentligt syfte. Inget handlar om att göra karriär, inget handlar om att till varje pris visa mina bilder, inget handlar om något av det.

Allt handlar om lust. Min lust och om jag i så fall kan leva på den, om jag kan maximera den i bild och text och leva på den.

Och det är ingen stenhård inställningen. Min tid är verkligen krokig idag.

Vad gör jag av min tid? Jag vet en del i min ålder som gör grejer, men det fungerar liksom inte ändå. Det är en evig upprepning. Jag minns en gång då jag plåtade en känd jazzmusiker. Han spelade sina gamla stycken, klassiker och det var bra, men det var också så förväntat, meningslöst. För honom var det ju inte det, han levde ju på att spela sin musik, men han borde verkligen ha gjort sin tid krokig. Släppt det han gjort lite och gjort något annat.

Så gjorde han kanske, men jag kan bara prata om mig själv, dock är det här ett universellt förhållande. Vad gör man av sin tid? Hur förhåller man sig och vad är viktigt? Det enda man måste ha klart för sig är att om man ska nå någonstans måste tiden vara rak, man måste satsa allt under lång tid, för gör man inte det kommer man aldrig upp på den nivån som leder till att tiden blir krokig-

Jag tror jag är viktig, men vad det gäller fotografi tror jag det finns unga fotografer som är viktigare än mig, eftersom de ska formulera den nya tiden och det ger mig en möjlighet att göra min egen tid allt mer krokig,,,

Har jag rätt eller fel, fan vet,,,tiden får utvisa det.

↧

Streetpics

October 10, 2015, 12:35 am

≫ Next: Article 5

≪ Previous: Tiden, rak eller krokig.

http://mickeberg.wix.com/street-photography-bhttp://mickeberg.wix.com/street-photography-b

↧

Article 5

October 10, 2015, 5:34 am

≫ Next: Don Pedro och kvällsmaten

≪ Previous: Streetpics

Siestan kommer över mig. Ett täcke av värme och trötthet. Det var länge sedan jag kände siestans täcke. Jag försöker köpa en tröja men italienarna verkar inte fatta storlekar. Allt är Small även om det ska föreställa Large.

Jag ger upp, går en runda med kameran. Siestan följer efter som en barnvagn jag drar på. Jag kan inte negligera den.

Porte de Polenca. Jag är överraskad. Den lilla stan är underbar. Det är mycket turister och många är gamla och skröpliga och många ser ut som turister, klär sig som elefantjägare eller som de skulle ut och spela baseboll. De ser för jävliga ut, men det gör nästan alla turister.

Stan är fin, vackra bakgator, fina krogar, en väldig harmoni. Jag är mycket överraskad. Jag skulle gott kunna bosätta mig i en sådan här stad. Eller rättare sagt: jag bor hellre i en sådan här stad än vilken storstad som helst. Det sista jag vill bo i är en storstad. Här finns havet och bergen, vindarna och solen, maten och vinet.

1969 var jag första gången på Mallorca. Bodde i Palma, sedan hade jag en period då jag bodde i Barca och när mina barn fortfarande gick i skolan undersökte jag möjligheterna att flytta med dom till Mallis och låta dom gå i skola där.

En trötthet har kommit över mig. Jag hör bara vinden. Jag bestämmer mig för att försöka göra något av det som vinden skapar inom mig.

↧

Don Pedro och kvällsmaten

October 10, 2015, 12:21 pm

≫ Next: Some days is tuff shit

≪ Previous: Article 5

Don Pedro går genom sin restaurang på en av bakgatorna. Han är tjock, mycket tjock och mycket kort. Han har byxorna upphissade till strax under bröstvårtorna. Det är Don Pedro som är ägare på krogen där vi äter.

Det är verkligen ett gammalt ställe. På väggen hänger bilder som ser ut att vara tagna på den tiden då jag var i Palma, 1969, och det känns som de som arbetar, är en familj i olika generationer.

Bredvid oss sitter en man och en kvinna. Hon har ont i kroppen, påminner om min saliga mamma med sin blonda frissa och varma, tjocka kropp. Hennes man äter intensivt, hans hår ligger kammat över huvudet, så där snett som säger peruk.

I ett annat hörn sitter en stadig gentleman, tar in ett stort glas vin, Australien. Han har vilt hettande kinder från eftermiddagens sol. Hans skjorta är ytterst välpressad. Han har helt enkelt gjort sig fin för aftonen.
Några damer strax under sjuttio sitter vid ett bord och har det trevligt. Det mörka takbjälkarna och de lite dammiga lamporna gör mycket för den avspända känslan. Det är en krog som blir fullsatt i en utandning. Det är en bra krog och vi sitter där med de andra som också verkar ha suttit där förr.

Porte de Polenca är en öm liten stad, de halta och lyttas, de gamlas stad. Australiensaren med de brinnande kinderna börjar plötsligt kurtisera damerna. Det tycker de om, de lever upp och de diskuterar rugbyfinalen som just går på tvn.
- Vi vann 1969, säger en av damerna och alla skrattar gott.

Kvällen är så där sagolikt mild som inte går att beskriva. Det är mer att man går i ett täcke av mild värme och tystnad.
Port de Polenca är en stad i tystnad. Det är cyklisternas och vandrarnas stad, men framför allt de gamla och lyttas. De som gjort mycket, arbetat hårt och som nu låter kroppen och sinnet smekas till en behaglig vila.

Don Pedro bär ölglasen stolt genom sin lokal, högt, i midjehöjd. Han är som en parodi ur en spansk lärobok, men han är ingen parodi. Han är Don Pedro, ägaren av den utmärkta krogen vi just ätit på.

När jag drar min Bianchi genom gatorna tickar bakväxeln så vackert, ett muskelspel från en italiensk skönhet, en italiensk skönhet som numera är svensk. De gamla och slitna sitter ner, tar sin kvällsmat och på tvn görs rugbyfinalen upp.
- Vi vann 1969, sa damen på krogen till mannen med de hettande kinderna. Om det kan man inte säga mycket, mer än känna en viss ömhet inför livets omöjliga möjligheter.

↧

Some days is tuff shit

October 11, 2015, 11:37 am

≫ Next: Hösten sätter sina klor i sommaren

≪ Previous: Don Pedro och kvällsmaten

Vi rullar nedför i tjugofem kilometer. Det är det som räddar mig. Jag har suttit i cykelsadeln mer än sju timmar, kört nästan 15 mil och passerat tre bergspass. Det var inte roligt. Det är vansinnigt att vara sextiosex och cykla i över sju timmar och i timmar ligga på gränsen till breakdown. I det sista bergspasset var vattnet slut, 11 km rakt upp, hett som fan och inget vatten.

Några vandrare står vid vägen.
Jag skriker: Agua, hay agua, och det blir som tokiga, skriker tillbaka, vai, vai, och vi kommer. De fyller våra flaskor, häller vatten på oss och klappar om oss.

Vi orkar vidare, upp till passet, sedan rullar det på. Vi startade vid tio på morgonen och kommer hem strax före åtta på kvällen. De sista 25 km är bara nedför i fyrtio, femtio blås.

Jag fryser, vinden kyler ner mig. Det var så också på den tiden jag tävlade. För femtio år sedan. Jag hade konstant blåskatarr, pissade blod, på grund av alla dessa jävla frysskador man får av att åka nedför i värsta kylan.

Nu går det bättre. Jag packar cykelbyxan med Beomeqs snygga mössa. De får fan ge mig en ny eller ska jag lägga upp den jag har haft i byxorna på fiket i nästa vecka.

När jag komne hem funderar jag på det här patetiska med alla som springer maraton, kör Vätternrundan, osv,,,det är ju helt korkat. Det är ett upplägg som är en slags machopryl, som även vissa brudar håller på med, men det är så långt ifrån det jag menar är bra motionsidrott. Att man tar en cykelrunda med polarna, fikar. Grejen är inte att bli en bra cyklist, utan att bli bra vänner, få en lite starkare kropp, men framför allt, göra något tillsammans och under det, föda nya, fina tankar tillsammans.

Nu är jag ju en gammal elitist vad det gäller idrott. Växte upp i en miljö där så många var fruktansvärt bra i olika sporter. Jag var ju en av dom, men nu är jag motionär och det viktigaste är att motionen leder till kamratskap och radikala tankar. Det är ju skit samma om jag klarar av att åka i samma backe som Contador. Vänta tills han passerar dig en dag, så förstår du hur patetisk du är.

Det är som polarn Axel Bäck o co. Folk tror de är duktiga på att åka skidor och så kommer världscupåkarna och man inser ju direkt att man måste fundera i andra banor,,,kamratskap och radikalism är sportens viktigaste ingredienser. Inte hälsa och inte machoideal.

↧

Hösten sätter sina klor i sommaren

October 12, 2015, 4:24 am

≫ Next: Regn över hustaken.

≪ Previous: Some days is tuff shit

Den lilla flickan är i sin bubbla. Snart blir hon stor och kanske retuscherad och osann i bild som modellerna som syns på tidningarnas framsida ovanför henne.

Igår gled jag nedför i 25 km. Då tog min cykelsäsong slut, 500 mil blev det i år. Jag tycker inte om att cykla långt, fem mil är en lagom ranson på en dag. Idag bröt jag i backarna upp mot den vackra fyren.
Jag kände att jag ledsnat på att slita med min tunga bakväxel, längtade till solstolen och poolen. Fricken fortsatte ensam och jag tror han ångrade sig.

Allt har ett slut och allt har en början. Nu kommer hösten och vintern, mina bästa arbetstider.

Mallorca är helt enkelt en fantastisk ö. Den är så befolkad och överallt finns det bra krogar och fina fik. Det är en idealisk plats för en människa som vill skriva, motionera och driva runt i livet. Jag tycker också om att en espresso kostar 9 kr. Det är så det ska vara. Mänskligt, umgängesbildande.

Det politiska återkommer jag till. Jag packar ner cykeln i sin väska. I morgon och övermorgon ska det
regna. Passar mig utmärkt. Det är då jag ska börja arbeta med kameran. Med poesin, med eftertanken.

↧

Regn över hustaken.

October 13, 2015, 3:16 am

≫ Next: I brist på andning

≪ Previous: Hösten sätter sina klor i sommaren

Regn och mygg. Överallt i världen finns det mygg och överallt är dom lika ovälkomna. Det regnade ett ösfall då jag körde från flygplatsen. Fricken drog mot Stockholm och jag återvände till Polenca. Det första jag gör är att köra igång en kycklinggryta.

Jag måste alltid äta. Ett liv utan mat är hemskt i min värld.

Det är mycket man tänker på. Slussen verkar vara kört. DÖ verkar vara kört. Hur står den svenska kronan mot den norska. Blir det fall eller blir det uppgång?

Sofia Sandström har visat sina fina bilder på Instagram hos Fotografiska. Hur mår polarna där hemma? Verkar vara en viss depression över många?

Ibland går det trögt. Ibland trögare än trögt, men man må icke förtvivla.

Jag ritar om verkligheten. Hela tiden, går inte ett sätt, prövar jag ett annat. Jag har så många frågor som jag inte ens kan svaren på. Tex, vad är det för vits med det man gör?

Det finns knappt någon som kan svara på en sådan fråga. Jag kan det i alla fall inte. Och frågan ska kanske heller aldrig ställas?

Jag sätter alltid upp budgetar,men jag skriver också Plans, planer, vad jag ska göra.
Oktober...börja workshop, måla sommarstuga
November...Naxos, gå igenom alla mina utställningsprintar igen
December. Försöka skriva, jobba med en ny bok. Börja åka skidor

2016
Jan, febr , mars, skidor och arbeta med bilder och texter.
April...Naxos

Så där rullar det på.

Kycklinggrytan är snart klar. Jag är dödshungrig,,,

↧

I brist på andning

October 13, 2015, 1:34 pm

≫ Next: Om väggar kunde tala

≪ Previous: Regn över hustaken.

Det går en hel dag och jag gör ingenting. I alla fall ligger jag i sängen nästan hela dagen och lyssnar på musik. Jag skriver hela tiden och jag tänker på Hemingways uttalande om att ensamheten är granne med tanke på döden.
Inget smyger sig så snabbt på en som tanken på döden då man blir ensam. Man förstår varför så många dricker för mycket i sin ensamhet. Vem ska man prata med?

Jag har packat ner cykeln, börjar dock få lust att plocka upp den igen. En dags vila och man får lite lust att ta en kort runda. Jag fyller vatten i badkaret. Jag värmer min kropp med det varma vattnet. Värme är kanske den viktigaste psykologiska ingrediensen i ett bra liv. Värme ger ofta glädje i själen.

Jag tänker ofta på döden. Jag vet inte vad det handlar om, men det finns en gastkramning där som är oerhörd, som gör en nästan paniskt rädd. Och ändå är det som det inte berör mig, men det vet man ju från förr att man kan ljuga för sig själv.

Jag älskar Hemingway för han sysslade enbart med döden i sina böcker. Dessutom har den jävla sk machomannen skrivit en av de otroligaste kärleksskildringar jag läst. Ja, kanske den bästa. Och ändå anses han vara en machoman. Hur kan en människa vara så tvådelad, tudelad?

Det är kanske därför han bara skriver om döden, förhållandet till döden. Just det förhållandet gör ju livet märkligt levande.

Jag har aldrig upplevt att något är enkelt, allt är tudelat. Om det ska bli bra måste man ofta må dåligt, men vet man det, så vet man att det leder till något. Det finns en yta och ett inre och för en betraktare, som en fotograf, syns det inre direkt utanpå det yttre.

Jag ska inte bli förmäten, för jag vet för lite, men jag vet att det alltid krävs för att bli och priset som ska betalas är det som avgör om det ska bli något.

Eric Clapton spelar en långsam blues i mina lurar. Det regnar utanför fönstren och Mallorcas svarta natt är redan här.

↧

Om väggar kunde tala

October 14, 2015, 2:02 am

≫ Next: Lets talk politics

≪ Previous: I brist på andning

Om väggar kunde tala? Jag hittar alltid en vägg som tilltalar mig. På Naxos, på väg till bagaren, fanns det en sliten vägg som talade till mig varje morgon. I Barcelona var det en fuktskadad vägg som såg ut som Barcas flagga.

I väntan på solen skriver jag. Ju äldre jag blir, desto mer inaktiv blir jag, medans många kvinnor jag känner, som blir över sextiofem, är som galna på att göra prylar. Hela tiden, alltid något museum som ska besökas.

Sanningen är väl att jag trivs bäst på ett café med en liten Macciatto och en skrivbok framför mig. Där kan jag sitta och låta äventyren spinna runt i skallen.

Den stora skillnaden mellan att vara ung och äldre är förhållandet till gemenskapen. I femtio år betydde inte gemenskapen mycket för mig. Friheten var ensamheten. Ett mycket högt pris att betala, men jag var beredd på det eftersom det var så man skulle arbeta. Ensam.

Sedan fick jag barn och som alla vet, kan livet indelas, i före och efter, ha fått barn. När man får barn blir gemenskap viktigast. Inget är häftigare och mer utvecklande än att få barn om man tar det på allvar. Det är den allvarsamma kärleken.

Att resa med barn är den ultimata upplevelsen. Det är också det perfekta sättet att jobba. Resa med barn, kärlek och arbeta samtidigt. Svårt, krångligt men oändligt härligt. Allt det bästa hela tiden. Och allt det svåra hela tiden. Livet.

Ser att det förs diskussion om härmade inom fotografin. Att de som söker till Fotoskolor härmar vissa äldre förebilder. Det finns ett enkelt svar på det. Härmarna är körda från dag ett. Det första man måste fråga sig som ung människa är,,,vad betyder den här fotografens bilder, vad säger de? Är det en väg att gå för mig? Ställer jag upp på den här fotografens världsbild? Är den min?

Jag kan säga att jag ställer inte upp på många fotografers världsbild eller deras sätt att beskriva människor. Plumpa, reaktionära, könsförnedrande eller bara otrevliga, är det flesta fotografers bilder av människor. Det finns några jag gillar och de har aldrig varit många. Fotografi är verkligen en jävligt svår sport om det ska vara intressant.

Jag väntar på solen. Jag vaknade i morse och hade bestämt mig för att denna morgon skulle jag vara författare, eftersom jag längtar efter att vara en författare, men hur slutade det? Att jag gick till diskbänken och diskade istället för att skriva.

Vad kan man dra för slutsatser av det? Att man alltid ska diska innan man lägger sig.

↧

Lets talk politics

October 14, 2015, 10:05 am

≫ Next: Leendets kraft

≪ Previous: Om väggar kunde tala

Min åsikt om vad fotografi bör handla om eller för mig, ska handla om. Skönhet, poesi, politik. Inget av dessa tre värden går att plocka bort ur mitt arbete om det ska vara värt något.

Vad är en kulturarbetare i mina ögon? Jo, en som stärker andra. En som gör andra människor starka, som gör att de vågar, att de lyfter, att de tror på något.

Det är en tung väska jag bär fram nu, men om det ska handla om något så ska de handla om något: Livet, det enda vi har.

Det är en tung väska. En viktig väska, kanske den enda väskan man ska bära med sig. Tanken på hur man gör livet bättre, för alla.

Eugene Smith vae en fotograf som brann. Don MCullin en annan. Bresson en tredje, Mary Ellen Mark en fjärde,,,ni förstår vad det handlar om: Vikten av att vilja göra bra, gott, påverka.

Nu ska jag prata om Bob Dylan. Jag älskar honom. En gång skrev en människa en recension om Dylan, att han stod där på scenen med sina dåliga tänder,,,det var det jävligaste jag läst någonsin. Ungefär lika uselt som David Lagercrantz sk intervju med den alkoholiserade Lundell på en krog en gång i tiden.

Dylan plåtade jag en gång i tiden, på Hurricane, Sarahtiden. Han hade med sig en kvinnlig violinist. Jag blev kär i henne. Bara hon tittade på mig rodnade jag. Det var hemskt, men jag var besatt av henne. Scarlet Riviera, bara namnet. Jag svettas vid minnet.

I alla fall, minnena bleknar aldrig. En gång på åttio-talet blev jag lite kompis med Lou Reeds fru, den grymma Laurie Andersson.. Vi var i Wien och hon skulle uppträda med sitt bildspel. Det var lite nervöst och jag försökte muntra upp henne och sa något på min usla engelska: I can screw you up.... gick inte hem liksom,,,,och polarn Johnny, som jag turnerade med, fick hoppa in och förklara att jag bara ville få igång henne,,,,ja, herre gud, hur man ställt till det för sig.

I alla fall, politics, här en låt som Scarlett Riviera spelade och jag plåtade henne med mitt 180 mmglugg och då hon log mot mig immade skiten igen...

Hurricane , med Dylan,,,en av de mest politiska låtar som gjorts.

↧

Leendets kraft

October 15, 2015, 1:18 am

≫ Next: Article 0

≪ Previous: Lets talk politics

Mallorca
Mickhael berg
Leo apartaments

Hej ljuva läsare
Det blev en dag som började med regn. En dag för tankar. En av tankarna som förföljde mig var tanken på röra. Detta att det är så svårt att fokusera på en sak. Man vill gärna göra många saker på en gång, fastän man vet att det bästa alltid är att göra en sak i taget.

Hittade en Nesser på engelska. Kan väl säga att den föll mig inte i smaken.

Igår lyssnade jag på en lång intervju med Clapton, hur han beskrev bluesen som männens musik, de vuxna männen och hur han såg sig som en ung pojke, att det tog ett långt tag innan han själv vågade sjunga till sin gitarr. Alla vet ju att han utrycker sig genom gitarren främst, men att han med tiden blivit en strålande sångare, en bluesman. Han snackade om mognad och det är väl så att de flesta kvinnor och män som sjunger blues är mogna. De förvaltar en tradition och en kunskap som de kan förädla, typ Clapton, men att det tar många år att lära sig hantverket och bakgrunden.

Jag tyckte det var en fin attityd. Respekt. Det är samma med fotografi. Jag tror på vikten av att lära sig av de gamla mästarna, tar några år och sedan lägga till, modernisera, för allt måste moderniseras, för att passa in i sin tid.

Solen kommer upp, in i det rum jag bor i. På en tusendel förvandlas rummet. Det är som en Gudagåva att se solens kraft. Det är som ett leende på gatan. Det lyfter en okänd människa, skapar en tråd mellan människor och krafter.

Jag tycker om brevformen. Förr på mina resor skrev jag säkert fem brev om dagen. Det fanns en brevlåda på Naxos som tömdes en gång i veckan, så vid tömningen kunde det ligga runt 25-30 brev från mig som skulle distribueras till olika vänner.

Jag fick sällan svar.

Det var okej, genom att skriva hade jag ändå skickat ett leende över världen.
Nog om det. Var sak har sin tid.
m

↧

Article 0

October 15, 2015, 6:14 am

≫ Next: Om att komma hem

≪ Previous: Leendets kraft

Sista rapporten

Jag spolar vatten i badkaret. Det tar ca en halvtimme att få det kvarts fullt och då är det inte ens säkert att vattnet är varmt.

Man spelar på osäkra villkor. Vädret utanför är lynnigt. Solen upp i tio minuter, sedan bort och kall vind eller regn. Så håller det på, men ryskan som är min granne, kliver frejdigt ut och lägger sig i solstolen.

Hon har bestämt sig för något. Hon är här med sin man, sin far och sin sjuårige son. En sak är klar. Jag skulle inte vilja vara hennes far. Han sitter ensam hela tiden, som på undantag. Är solen uppe sitter han ändå i skuggan. Mycket ensam.

Jag cyklar ner till huvudgatan, fin liten gata, men hela Port de Polenca lider av ett stort fel. Åldern. Alla här är gamla. Du ser aldrig något som inspirerar, bara det som är uppgivet, dött, vint, snett och kanske på väg ner i graven. Att vara här är som att förflyttas till ett väntrum till döden, ett ålderssegregerat boende och det är helt värdelöst. Alla människor behöver alla sorters åldrar.

Jag ringer min son då jag sitter på fiket, ser alla vitskallar, och säger att det finns fan inte en snygg brud i den här stan.

Han har precis kommit innanför dörren efter en resa i LA och på amerikanska landsbygden.

- Det finns det inte i USA heller, säger han. Konstigt folk.

Vi garvar åt våra elakheter. När jag cyklar hemåt igen, möter jag några cyklister. Det är dom som står för ungdomen i Porte dePolencia, men inte fan vill man umgås med cyklister. Så intresserad är jag inte av cykling eller om det gäller fotografi, kameror. Jag är intresserad av tankar, kultur, politik. Cykling och fotografi skiter jag fullständigt i. I alla fall bitvis. För mig har fotografi aldrig handlat om fotografi och cykling aldrig om cyklar. Jag är mer zen....

Fricken frågade mig en dag då vi satt på fik, vad jag tyckte om alla snygga cyklar man såg överallt. Det är väl något fel på mig, för jag tycker alla cyklar och alla kameror är samma skit. Helt ointresserad av prylarna.

Jag tänker bara på poesin. Tänkte på Bresson, Strömholm, som båda la av som fotografer i min ålder eller tidigare. Både levde sedan resten av sitt liv på vad de gjort trettio, fyrtio år tidigare.

Jag är där nu, måste tjäna pengar, jag måste finna en egen väg i tio år till och svaret är bara ett: Poesi.

↧

Om att komma hem

October 18, 2015, 1:38 am

≫ Next: Två gullpluttar

≪ Previous: Article 0

Det bästa med att resa är alltid att komma hem. Att leva i den dubbla spänningen, borta, hemma. Så kommer man hem till det vackra hemmet, den ljuva frun och den fina utsikten och den höga klara luften och man blir lycklig.

Men, man ska också komma ihåg, att anledningen till lyckan är omväxlingen. Att man reste iväg, fick känna på sina nerver och sitt mod, sina tillkortakommanden och sedan att jobba med dom leder alltid till att man ser sina hemmabas i nytt vackert sken.

Clemens på SvD skriver om JHs nya bok idag.

Själv har jag uppfunnit ett nytt namn igen. Hår-Indiern.

Var på Gossip o köpte hämtmat igår, fick hårstrån i maten och det kan väl hända en krog, men jag blev så förbannad då de inte ville kompensera mig för att middagen blev förstörd, så nu har jag döpt om krogen till Hår-Indiern. Vi har ju sedan tidigare Kulturkonsmum på Bondegatan, troligtvis Sveriges dyraste Konsum och sedan Råttkonsum på Östgötagatan, från tiden då råttorna härjade fritt i butiken.

På Mallis plåtade jag med min Ricoh Gr, den är ju så liten så den platsar i fickan på cykeltröjan. Nu blir det dags att ta fram min Fujufilm 100s, vinterkameran.

Det känns roligt, det är häftigt att man har olika arbetsperioder. Jag tycker höst och vår är mina arbetsperioder. På vintern blir det så mycket skidåkning och sommaren cykel, höst och vår är grejen.

Vad det gäller projekt så blir det väl till att dra igång på allvar igen. Det är en jävla skillnad på att vara amatör och plåta och vara proffs o leva på sina bilder som en annan. Man kanske inte plåtar på olika sätt, men ens driv att få projekten att betala sig är ju ett helt annat. Man måste helt enkelt få det att betala sig.

I natt drömde jag en fin dröm. Jag åkte helikopter, plötsligt ser jag hur föraren har klätt av sig och dyker förbi mitt fönster i en snygg saltomortal i pikéstil. Vi är alltså förarlösa och helin sjunker långsamt mot marken och vi landa mjukt och fint utan förare, som i sin tur är stendöd.

Jag tycker det var fin symbolik. Kan man lugnt sitta i en heli och låta den landa av sig själv, ja, då fan finns det inte mycket att oroa sig för i framtiden.

↧