↧
Article 6
↧
Halki, Monitsia
↧
↧
"The Spectre of Hope - Sebastião Salgado" - Regia di Paul Carlin (UK, 20...
↧
Article 3
Det blev höst. Igår stormade det. Bladen ramlar ändå inte ned från träden.
Kollar snötillgången på nätet. Dåligt, Kåbdalis kanske, men ser segt ut. Tärnaby, ser segt ut.
Nu åker de dit, mördarna. Lisa Holms, killen på ikea. Inte mycket att snacka om. Den ene stackarn desperat, den andra inte dömd, men fallet verkar ju solklart med all bevisning.
Det märkliga är alltid då att då någon blir plockad av snuten så säger grannarna att de var oskyldiga små lamm och sedan visar det sig att det var de verkligen inte.
På väg mot Naxos igen. 19 grader som max och 16 på natten. Det betyder alltid att det är varmare.
På bilden kör Fricken. Nu har han ramlat och slagit sig rejält på en klippa i Koster. Det är halt på stenarna vid den här tiden. Vi tillbringar kvällarna framför tvn och kollar in serier, The Killing. Makalöst bra
Det blir snart vinter, börjar längta efter snön, den riktiga snön. I väntan på snön får jag kolla in löven som faller.
↧
Buddy Guy in 1969 with Jack Bruce and Buddy Miles
↧
↧
rope ladder to the moon documentary ( Jack Bruce )
↧
Fullt ös, medvetslös...
↧
Noheden, farväl
Noheden. heter det. Har betytt mycket för oss. Tystnaden, skönheten, den fria sikten. Morgnarna med sitt vidunderliga ljus, min frus blommor, sniglarna, cykelvägarna.
Ett ställe som rymde båda våras drömmar, eller i alla fall, en del av våra drömmar.
Nu lämnar vi det. Jag plockar ihop mina bilder för är det något jag lärt mig så är det att dokumentera sina boningar. Jag har missat att göra det på alla mina tidigare boenden, men Noheden får komma med på bild.
↧
Bloomfield, Kooper, Stills - Super Session - 05 - Really
↧
↧
Article 2
9 år, ca 5100 inlägg.
Inte dåligt, men kanske dåligt ändå. I alla fall har man legat i.
Jag såg att Ord o Bild, hade ca 700 prenumeranter om år. Själv på min blogg har jag ca tusen läsare om dagen. Det är en konstig tid, konstigt hur det blivit.
Träffade några workshopdeltagare idag. De är verkligen bra. Sedan satt jag med Erik på Harvest, snackade bild och åt fisksoppa. Matt Black, sa jag. Sofia Sandström, sa jag. Det bästa jag sett i år och förra året och året innan.
Matt Black
Sofia Sandström
Jag snackade med en annan människa. Om avsaknaden av liv i svenskt foto. Att det är så mycket gulliga barn och bleka bilder, såriga människor och så lite tilltro till livet.
Vi saknade tilltron, båda två av oss. Jag tror inte på att säga att tiden är hemsk, att det avspeglar sig i bilderna. Det har varit hemska tider ofta och det har skapats den bästa litteraturen och musiken i de hårda, hemska tiderna. Jag tror på att skapa de bilder man bestämmer sig för att skapa, ta fram de känslor i sig, som man bestämmer sig för att visa. Jag tror inte på att bara släppa fram. Jag tror på medvetenhet.
Jag ska strax sova. Erik frågade mig om jag ofta tänkte på döden. Nej, eller rättare sagt, ja. Men, inte på något negativt sätt eller med rädsla, mer som ett konstaterande att inget är givet. I min ålder handlar det mesta om sex. Om det sex man haft, det man ska ha och när man ska sluta ha det sex man vill ha. Det är frågeställningar man inte rår på men som bemästrar en med sin envishet. Det är samma sak med tankarna på döden, livets uppgörelse. Man kan inte kontrollera dom, de bemästrar en, helt enkelt, för de målar upp sig själva som realiteter man måste förhålla sig till.
Det är inget negativt med det, utan mer en slags mognadsprocess, där kodorden heter ärligt tänkande, erkännande och en slags förnöjdhet över vad man uträttat och vad man hoppas uträtta.
↧
Hur man tänker
Han menade att han gillade Bruce Gliden och att han kunde förstå hans sätt att arbeta, hans aggressiva sätt att plåta, att bilderna var bra.
För mig är det tvärtom. Jag tycker inte bilderna är bra, jag tycker inte de speglar någonting, bara att han skrämmer folk, skapar en aggressiv stämning och förstör för fotokollektivet genom att agera som han gör.
Det är ju en sak. En annan är den personliga attityden man har själv. Erik tog upp att han sett mig plåta i en dokumentärfilm som svt gjorde. Då stod jag utanför en tunnelbanevagn och plåtade in genom fönstret.
Det stämmer och jag minns exakt hur det gick till och jag mår fortfarande dåligt av det agerandet, tyckte och tycker att det var och är ett jävla dåligt sätt att förhålla sig till mina motiv.
Min regel är väldigt enkel. Om någon visar att de inte vill vara med på bild, eller någon blir sur på mig för att jag tar en bild, så använder jag den inte. Om jag tagit en bild och människan inte gillar den, så använder jag den inte heller. För mig kan aldrig en bild vara så viktig att den ska gå före att någon inte vill att den ska visas.
Jag mår helt enkelt dåligt av att köra kameran i nyllet på folk utan att de vill det, eller att publicera bilder mot folks vilja. Enkla, personliga regler.
Det finns fotografer som hela tiden hävdar mantrat: Jag har rätt att ta en bild här, jag har lagen på min sida. Visst, men det sociala spelet då eller relationen med motivet, är inte den viktig?
Min åsikt är ju att i absolut största möjliga mån relatera till motiven, bli vän eller skapa sig en snabb vänlig relation med det man fotograferar. Det betyder ju inte att man inte tar en massa bilder i farten, osynligt, sån är ju fotografins väsen, men det finns enligt mig ingen anledning till att inte lyssna på de som blir fotograferade.
Jag lyssnar mycket på musik nu. Jag fattar inte varför jag inte blev en ny Steve Gadd eller Ginger Baker. Musik är helt fantastiskt. Jag kan räkna upp 100 otroliga musiker, när det kommer till författarskrået kanske 50 författare jag älskar. Inom fotografin kan jag kanske få ihop max 7,8 namn som berör och berört mig.
Ett stort problem jag har med fotografin är att många av mina sk idoler är ensamma, jävligt sorgliga män. Moriyama, Koudelka, mfl, män som knappt har ett socialt liv som lever ensamma, som egentligen inte relaterar till någonting.
Det är märkligt att de tar så bra bilder, de är ju så outvecklade annars. Jag har inget svar på frågan, hur det kommer sig, mer än att jag ofta tycker att bilderna blir för sorgliga, för insnöade på ensamheten och det manliga frihetsidealet. Larry Clark är ju en fotograf jag gillar, men han är ju på gränsen till pedofil och hans bildvärld är en typiskt manlig, ganska utnyttjande samtidigt som han spelar på sex och övergrepp på ett sätt som fascinerar och skrämmer på ett sätt som jag aldrig sett en kvinna använda sig av.
Det finns en dualism som är svår att sätta ord på. D a´gata, är en fransk fotograf som publicerar bilder som är rena övergreppen, som lever på sin pornografiska karaktär och givetvis är stor i Frankrike där man har ett stort behov av mamma/horankaraktärer.
Jag vet inget land som är så fyllt av konstnärlig dubbelmoral som Frankrike då det gäller det manliga och kvinnliga. Det är en slags kultur med filmer som Mamman och horan, eller författare som Houeelebecq. De kittlar fantasin samtidigt som de är helt out of time då det gäller jämlikhet och förhållandet mellan könen 2015.
Om detta kan man ju säga att det är bara att ha sin egen personliga uppfattning. För mig personligen så har allt en tidskaraktär. Förr trodde jag på det manliga frihetsidealet. Nu gör jag inte det längre, även om jag ibland vill, men jag inser att det fungerar inte med ett sådant ideal 2015, för tiden och jämlikheten prioriterar andra värderingen. Det manliga frihetsidealet handlar ju ändå mest om att mannen ska få vara fri och kvinnan göra allt skitjobbet och så kan vi ju inte ha det 2015.
↧
Noheden.
↧
leken
För mig delades livet in i, före och efter att fått barn. Och allt och då menar jag allt, blev bättre efter att jag fått min dotter och sedan min son. Inget kan ge mer glädje och givetvis också bekymmer,
Jag älskade att resa med mina barn. Det gav liksom hela resan en mening. Man måste vara den som ger dom tryggheten men också den som ger dom det roliga, det allvarliga, det tråkiga ibland. Barn har en otrolig förmåga till att anpassa sig. De är faktiskt redan som små riktiga kämpar som är beredda att
följa sin far och mor vart det än barkar hän.
Se på flyktingbarnen. Trots alla umbäranden så fyrar de av ett leende då de ser en ny människa. Det är fan otroligt. Det är livets grundsten. Leendet.
Jag brukar tänka på det Leendet. Hur lite som krävs för att rädda en situation, men ett leende leder långt, mycket långt.
Min dotter springer på St Paulsgatan, blåser bubblor, det är sommar. Hennes mamma har satt på henne den där klänningen som var så mycket min dotter.
Konstigt nog minns jag exakt då jag tog bilden. Jag minns ofta helt exakt då jag tagit bilderna. Jag minns också att jag var en annan människa då, för typ 20 år sedan.
Jag hade större förmåga att njuta. Jag tog mig mina stunder, i solen, på fiket. Numera är det som om solen inte finns och stolarna skaver. Det är alltid något som rör sig. Jag får leta upp solen igen, så enkelt är det.
↧
↧
Article 1
David Hurn, plåtar i Stockholm. Kommer på Kontrast i helgen.
↧
Fredag, dagens tankar
Det verkar som flyktingströmmen nu ska peaka. Att vi måste dra ner på hur mycket folk som ska komma till Sverige.
Det är en underlig situation. De flesta av oss upplever inget som helst problem med flyktingvågen. Vi har samma standard som förut, men uppenbart finns det massa problem med boende osv. Vi behöver en kraftig inflyttning av folk för att vårt land ska fungera framöver, men jag undrar ju också över hur de ska gå till att sätta alla i arbete? I vår tid så rationaliseras ju allt, mer arbete för färre, helt enkelt.
Det som stör mig är övriga Europas förhållande till flyktingarna. Varför hjälper man inte till? Såg Anders Hanssons grymma reportage från Lesbos. Allt verkar hänga på de frivilliga?
Göran Greider skrev en bra artikel i Etc, som snart verkar vara den enda tidning man kan läsa tillsammans med Cervenka på Svd. Han frågade sig varför de rika inte bidrar med mer. De har ju alla sorts bidrag och stöds genom politiken hela tiden. Är det inte dags att börja plocka pengar där dom finns?
David Hurn har plåtat i Stockholm. Starkt gjort av en kille som är född 1934, runt 80 år. Det är aldrig för sent, helt enkelt.
Det är november, men vintern avvaktar. Slalompremiären i Levi blir uppskjuten. Det finns en sträng snö i Kåbdalis, mer är det inte.
Folk, det är nya tider. Så enkelt är det.
↧
Skeppsholmen
Det här är Skeppsholmen, på 90-talet. Jag var där ute och vandrade. Det är ju en av mina hemmahamnar eftersom jag växte upp en del på Skeppsholmen, under tiden det var militärt.
Det är något speciellt med minnet och lukterna. När jag gick bakom kasernerna den här dagen så kom alla barndomens dofter tillbaka. Jag kände och mindes min barndom. Jag träffade på en kärra som jag ofta drog på och nu när jag skriver detta så kommer känslan och doften tillbaka av hur den var att dra den i backen upp mot vårt hem bredvid kyrkan.
Jag har många minnen av min lyckligaste tid, för jag har haft många lyckliga tider i mitt liv. Barndomen på Skeppsholmen var en riktigt lycklig tid. Jag växte upp med tre otroligt starka kvinnor, min mormor, en riktig patriark, som fött 5 barn och sedan min moster Maja, som verkligen inte var att leka med och så morsan.
De tre tillsammans styrde Skeppsholmen, fiket, maten och beväringarna. De unga grabbarna fick möta tre tuffa, varma kvinnor som var som extramammor, men också krävde stil och hyfs tillbaka.
Jag minns den stora svarta spisen, jukeboxen och morgnarna när vakthundarna kom på besök i köket. Väldiga schäferhundar som låg blixtstilla tills de fick order om att röra sig. Brödbilen kom också med det varma, nygräddade brödet som skars upp, hundratals mackor på en gång. Ibland gick jag ner och handlade kött eller fisk med morsan i affärerna nere vid vattnet. Då passerade vi också skolan där läraren spöade eleverna på trappen bakom huset.
Jag fick alltid välja, under eller översidan på frallan, alltid översidan för den smakade bäst och var krispigast .
Bilden då? Jag såg henne, hoppa mellan stenarna, det flyktiga i hoppet, hur hon hängde i luften.
Efter jag tagit bilden gick jag till min mormor och moster, fick fika i fiket, som då låg i den gröna baracken nere vid vattnet.
Det värsta är ändå att jag fick två lägenheter på Skeppsholmen, en med strandtomt, som jag tackade nej till. Jag ville inte bo där, ville hellre bo på Söder och så blev det också.
↧
Fotomässa och The Killing
Kollar lite på bilder från Fotomässan. Ser hur tråkigt ut som helst. Påminner om en slags förlegad gubbröra med karlar som står och klämmer på 600 mms telen.
Kvällarna ägnas åt The killing, en serie på Netflix. Det är ju sjukt bra, så psykologiskt bra och man hamnar i diskussioner med sig själv om vad och hur. Och ett av temana i serien är de urusla morsorna. Det är en serie där det mesta går snett, som alltid, men där också kvinnorna, morsorna, är helt urusla föräldrar. Det enda de gör är att arbeta och ungarna får ta all skit eftersom ingen bryr sig om dom.
Mycket stark serie, bygger på den danska serien Brottet. Vi ska tydligen strax möta Danmark i fotboll. Jag vet inte, men det känns som om vi redan har förlorat. Varför det?
↧
↧
Det rullar, det rullar
Den här bilden tog jag en tidig morgon för några år sedan. Jag cyklade Bondegatan ner, mötte en slags sopbil som sopade gatan i morgonljuset. Det var fantastiskt fint och jag tog upp kameran ur fickan med högerhanden, lyfte den till ögat och knäppte en bild.
I samma ögonblick kom det ett gupp i vägen och jag nöp till med vänster handbroms och cykeln vek sig, jag störtade ner i backen och kameran slogs i bitar.
Jag plockade ut minneskortet, satte mig under ett träd, slog mig rejält och sopgubbebilen stannade och en av grabbarna frågade hur det gick.
- Åt helvete, sa jag, men då visste jag ju inte att jag fått den här sköna, exklusiva bilden.
↧
Den fina tiden
Då slog det mig hur tiden gått, från 1970 och till nu. Hur tiden fortsätter att gå. Hur fantastiskt fint liv man lever.
En stad kan skildras på många olika sätt. Som David Hurn, tex. Han är 81 år, en riktigt klassisk fotograf, Magnumstorhet, riktigt på topp på sjuttiotalet. Han hade en egen fotoskola också som satte fyr på framför allt den engelska fotografin. Ungefär som Strömholms skola satte fyr på den svenska fotografin.
David Hurn, 81 år, fortsätter att arbeta. Han gör givetvis inte lika viktiga bilder som förr, men det finns en annan sak som är ännu viktigare. Han håller på för att han tycker om att hålla på. Det är det som är livet, att man tycker om.
Inte resultatet, även om det blir bra också. Det är det att man tycker om att hålla på.
Det var Mr Hurn som bjöd in Koudelka att komma och framkalla några rullar i hans boning då Koudelka hade rymt från Tjeckoslovakien. Det var nu inte bara några rullar, jag tror det var 800 rullar,,,ja, ni kan ju tänka själva, 800 rullar, tog ett tag om man säger så.
Jag var i Florens, ingen hit precis och jag tyckte bilderna blev skit, men de växer med tiden. De kanske inte bara var skit? Det är så det är med fotografi. Ett medium som ger tiden en chans att verka på materialet. En tid för anpassning och analys.
När man en gång valt så ska man sedan se till att kasta skiten, resten. Många är rädda för det. Kasta skiten bara, det är helt korkat att spara.
Gör upp, rensa ut, gör nytt. När en fotograf är död ska det bara finnas det bästa kvar, det den fotografen tyckte var det bästa. Det ska inte grävas i några lådor av intellektuella genier och eventuellt komma fram någon annat, nytt skit. Kasta bara, ge inte nördarna något att gräva i. Skapa din egen verklighet.
↧
Det svartnar ....
↧